Group exhibition in Uppsala Museum
Curated by Sara Rossling
8/12/2022 - 22/01/2023

Participating with six sandpaper collage works, installation and background painting of the geometrical forms.

​

Participant artists: Ali Ardalan, Sara Ekholm Eriksson, Maja Fredin, Ivar Hagren & Weronika Bela, Johanna Hästö, Eva Högberg, Ivana Králíková, Märta König, Karin Lundgren-Tallinger, Stuart Mayes, Afrang Nordlöf Malekian and Mireia Rocher.

​

Pictures Pär Fredin. Exhibition text in Swedish:

I utställningen som fått titeln Sticklingar visas verk av tolv konstnärskap som alla har en specifik anknytning till Uppsala och som sökt Uppländsk Salong 2022.

Sticklingar, likt konsten, har en växtkraft och förmåga att förgrena sig och förädla. Avskurna från sina stammar kan dessa skott slå rot på nytt och växa vidare på oräkneliga platser. Att nypa av eller dela en stickling är en anspråkslös gest som i förlängningen förutsätter omsorgsfulla handlingar för att omvandla det lilla. Med intresse för processer, det flyktiga, materialitet och berättande ger de sinnrikt gestaltade konstverken i utställningen ingångar i en förgrenad omvärld i vilken naturens och människans agens och skörhet prövas.

I den grekiska mytologin är Demeter fruktbarhetens och skördens gudinna som råder över jordens bördighet. Enligt myten blev hennes dotter Persefone bortförd till underjorden mot sin vilja av Hades som tog henne till maka. Demeters sorg och saknad över sin dotter påverkade skörden i hela Grekland så att grödor och natur slutade att växa. Efter att hon krävt Zeus, Persefones pappa, att hjälpa henne skickade han Hermes att förhandla om Persefones frihet. Hades försvårade situationen för Persefone genom att låta henne äta av de dödas mat – granatäpple. Därefter sa han att hon bara kan återvända om hon inte ätit av maten i underjorden. Eftersom hon hade ätit sex granatäpplekärnor kom gudarna överens om att hon skulle behöva tillbringa sex månader i underjorden, men att hon kunde återvända till jorden under de andra sex månaderna av året – en månad för varje kärna. Då Demeter återigen levde med sin dotter var hon så lycklig att korn, frukt och växter grönskade, men under de månader Persefone förflyttades till dödsriket och var tvungen att leva med Hades slutade allt att växa. Myten sägs ha varit ett sätt att förklara årstiderna, klimatologiskt. Den visar också på en förädlingsprocess – fröet som placeras under jord, och med tiden når ovan mark med regn och solljusets hjälp, växer och omvandlas.

Afrang Nordlöf Malekian undersöker i ett av sina verk i utställningen relationen mellan mat och migration. Hur människor på flykt flyr med sina matlagningstraditioner jämte drömmar och visioner, och på så vis tar recept och kunskap om grödor till nya platser. I ett annat verk belyser konstnären migration som bränsle i uppkomsten av motkultur genom historien om hur den iranska musikscenen inskränktes efter revolutionen 1979 då den nya ledaren, Ayatollah Ruhollah Khomeini, likställt musik med opium. Los Angeles blev vid tiden en scen för den iranska musikgenren dambuli dimbol som hittade hem till folket i Iran genom illegal distribution och satellitantenner, och blev en motkraft kulturellt och politiskt. Med ett jordcentrerat perspektiv använder Ivana Králíková stadens materialitet för att kommunicera ekologiska frågor och för att förstå de processer som medverkar till att forma våra stadslandskap. I utställningen visar hon researchmaterial från ett pågående projekt inom vilket fältarbete, odling och metoder från 1970-80 talens grävrörelse värdesätter kunskap utifrån individen och det lokala. Utanför konstmuseets fönstret ligger botaniska trädgården och Linnéträdgården vars globala klassificerings- och namngivningssystem bidragit till att skugga folklig kunskap om olika arter.

I trädgårdarna finns många utrotningshotade och ovanliga växter som samlats in under expeditioner runt om i världen, vilka idag ger perspektiv och en förståelse kring den biologiska mångfalden. I Ivar Hagren & Weronika Belas arbeten vävs personliga, meteorologiska, historiska och fotografiska händelser ihop. På museet framkallas spekulativt en berättelse om molnfotografier tagna i Uppsala vid förra sekelskiftet vars glasplåtar senare ryktas ha tvättats rena för att säljas och återbrukas i drivbänkar och växthus. Kanske för odling av gurka? Berättelsen och mötet mellan de två ljuskänsliga processerna fotografi och odling har resulterat i ytterligare förvecklingar och mörkrumsexperiment med gurkblad. Sara Ekholm Erikssons praktik rör sig tvärvetenskapligt mellan naturvetenskap, humaniora och konst med intresse för människans upplevelser av tid, metamorfoser och geologiskt minne. Skulpturer i täljsten och glas av fossiler och urtida havsarter flyter sakta fram genom utställningen och kastar ljus på människans förgänglighet och hens påverkan på naturen. Andra skulpturer av konstnären har utvecklats inom forskningsprojekt för restaurering av kallvattenkorallrev och finns planterade i havet på den svenska västkusten.
 
Med en bakgrund i lingvistik skapar Mireia Rochers collage av sandpapper ett språk för emotionella och fysiska minnen. En svår separation och en stark längtan efter medelhavet och dess stränder speglas i en slags abstrakta uppbrutna yttre och inre landskap. På museet visas två kompositioner av flera verk som blottar en vardagens sårbarhet, och som förkroppsligas i en performance kring taktilitet, omsorg och friktion. En annan friktion tar plats i Stuart Mayes arbete som undersöker materialitet ur ett normkritiskt perspektiv och utmanar konventionella maskuliniteter. Hans skulpturer lånar form från symbolmättade objekt som demonstrationsplakat, sfärer och flaggor vilka omkodats och förädlats i den konstnärliga processen. Täckta av ett förtrollande glitter öppnar skulpturerna upp för performativitet genom det glamorösa. Balansen mellan det omåttligt överdådiga i samhället och dess potentiella självutlösande kollaps är ofta hårfin. I Maja Fredins performance och bjärta rumsliga installation frodas ett överflöd värdig de grekiska gudarna, men speglar västvärldens välstånd och apokalyps genom humor och melankoli på samma gång. Till ljudet av Elvis Presley bjuds utställningens besökare in att sjunga med i karaoke om en värld som helst av allt borde försvinna?

På ett annat sätt är det absurda i tillvaron en utgångspunkt i Eva Högbergs arbete med skulptur, video, måleri och text där saga, mytologi och poesi lever sida vid sida i samma kropp. Genom det amorfa utforskar och iscensätter hennes skulpturer av naturmaterial, frigolit och gips ett upplösande mellan kultur och natur och djupdyker i människans psykiska, fysiska och emotionella gränsland. I Märta Königs måleri, mellan det föreställande och abstrakta, dras betraktaren på ett omedelbart sätt in i händelsernas centrum i vida och överraskande landskap. Perspektiven och blicken följer konstnärens intuition och skiftar från sädesfältens skådeplats i fjärran till att bli varse det oförutsedda som utspelar sig på fönsterblecket, eller på vägen utanför. Karin Lundgren-Tallingers verk fördjupar sig i materialitet och intresserar sig folkliga traditioner. Konstnärens textila collage och handsydda rumsligheter väcker tingens associationsbanor genom detaljrikedom, material och målerisk djupverkan som omsorgsfullt byggts upp genom tyg som applicerats lager för lager. Här återanvänds det kasserade och spillet omvandlas till nya uttryck.

Johanna Hästös konstnärskap rör sig inlyssnande genom samhällskroppen och intresserar sig för hur människor handskas med förändring. Genom inkännande samarbeten, performance och metoder som blindteckning skapas en förskjutning, som på ett omvänt sätt frammanar skärpa. Under öppningen av utställningen, live inför publik, gör konstnären en storskalig blindteckning – färgad av rummets närvaro tecknar hon noggrant människor utifrån foton i sin mobiltelefon utan att titta på teckningen medan den framträder. I Ali Ardalans skulpturer i keramik utspridda på golvet gör sig en oviss stämning påtaglig. Hastigt slängda kläder, som vittnen från en överraskande situation, lyser de med människans frånvaro. På väggen intill finns målningar, rekonstruktioner av pass, i vilka personerna har ryggen vänd åt betraktaren. En återkommande fråga för konstnären är förhållandet mellan individen, mänskliga rättigheter och nationalstaten, och hur den genom sina kontrollmekanismer bidrar till en avsubjektifiering av asylsökande och migranter.

Sticklingen i sig själv är ingen referens till överlevnad, snarare åskådliggör den ett behov av omsorgsfulla handlingar. Den behöver omplanteras och vårdas för att växa vidare.
 

---

 

Press: Interview by Maria Larsdotter in Uppsala Nya Tidning. Click here to read the article (In Swedish). Opens in a new tab.

​

Click here for available works

​